Höörs socken omtalas första gången på 1330-talet då namnet skrevs ”Horgh”. I Palteboken från 1510-talet omtalas 6 gårdar i kyrkbyn ”Hörrie”. 1746 berättas att Höör är den största byn i socknen med sina 19 hela hemman.

Stenhuggeri i stor skala har varit kännetecknande för orten ända sedan man i här slutet av 1000-talet började bryta sten till Lunds domkyrka. Orten har troligtvis varit verkstad för Mårten stenmästare vilken under första hälften av 1100-talet varit verksam vid Lunds domkyrkobygge. I Höörs kyrka finns fortfarande hans huggna dupfunt som han signerat men också låtit avbilda sig på. Den s.k. Stenskogen bär fortfarande vittnesbörd om denna medeltida industri. I senare tid har också en omfattande kvarnstenstillverkning skett i socknen.

Genom järnvägens tillkomst 1858 tog tillväxten fart. Kommunen blev också ett centrum för friluftslivet i Skåne genom den natursköna omgivningen som finns i Frostavallen, Orups sanatorium, Ringsjön med mera. Samhället kan sägas ligga i en ”skålformad” dal med backiga omgivningar. Höör är även ett centrum för den så kallade risbygden i Skåne, ett slags gränszon mellan skogen i Göinge och slätten i söder. Stor utpendling till Malmö/Lund förekommer, i mindre utsträckning norrut mot Hässleholm/Kristianstad.

Animositeten mellan Höör och grannorten Hörby har alltid varit stark men utvecklingen har gått Höörs väg i det att Höör blivit större än grannsamhället. Efter att pågatågen började köra till Höör 1987 steg fastighetspriserna rejält och i dag har tusentals nya invånare tillkommit.

Klockarebackens kapell ligger i Höörs västra utkant på gränsen mot Stenskogen och är ett verk av Bernt Nyberg, en av efterkrigstidens mest intressanta arkitekter i Sverige.